Idag har ett litet framsteg skett när det gäller mig och det spanska språket. För första gången höll jag en liten konversation med en av grannarna i hissen på väg upp till lägenheten. Det ni! Visserligen ingen längre konversation (hur mycket hinner man säga från entréplan till våning 8?) men i alla fall ;) Innan har jag inte vågat/kunnat säga så mycket när man står i den där trånga lilla hissen tillsammans med någon granne, annat än: Våning 8, tack och typ hejdå. Men idag så bara kom det när vi gick genom entréhallen tillsammans för att sedan åka upp till våning 8 resp våning 9 för grannen. Till saken hör kanske också att denna granne var en lite yngre asiatisk tjej och inte nån gamling som stirrade stint på mig (vilket förekommer ibland annars). Den fantastiska konversationen löd ungefär så här:

(Jag) - Har du också varit och handlat mycket mat? (För det hade jag gjort)
(Hon) - Ja, det är så tungt att bära! (sa hon och visade riktigt med hela kroppen hur jobbigt det var)
(Jag) - Varför har du köpt så mycket vatten (det är ju tungt!) dricker du inte vattnet i kranen? (Fast ordet kran kunde jag inte så jag sa bara "hemma i lägenheten")
(Hon) - Jo, det gör jag, men det här är till ett speciellt tillfälle.
(Jag) - Okej, då förstår jag.

Sen var vi framme vid min våning och vi sa hejdå till varandra. När hissdörrarna stängdes bakom mig och jag satte nycklen i dörren till vår lägenhet så infann sig ett litet leende på mina läppar. Jag var så nöjd och segerns sötmna kittlade mina läppar.

Pernilla vs Spanskan 1-0!!


...och nåt annat som kittlade mina läppar i fredags var den här goda och ursnygga peston.
Finns inte mycket som slår hemmagjord pesto alltså!