Ett år, så där bara svisch det sa

Kan det stämma, var det då vi sa ja?

Vitkalkad kyrka, krattad grusgång och höstlöv så gula

Frasig klänning, magpirr och skor med otrampad sula

Vackraste stråkar, värmande blickar och vibrerande kärlek

Djupa andetag, leende ögon och ben som sig nästan vek

Ett, tu, tre på kyrkbacken väntade det nya livet

I såpbubblemolnet, hand i hand, kändes allt så givet

Tillsammans skulle vi få fortsätta upptäcka världen

Jag tänkte: Vad skönt att slippa bli ensam på färden

Sedan följde frukt, bubbel, tårta och mat i långa rader

Ackompanjerat av stoj, gråt och gäster så glader.

Kort och gott en dag att minnas i alla tider

Speciellt när två snart blir tre vad det lider!